Påsken 1943 samlas det
svenska nazistiska partiet Svensk socialistisk samling till möte i Uppsala. Det
hela skall avslutas med ett tåg från staden ut till Gamla Uppsala. Väl därute möts de av människor som vill visa sin avsky för nazismen. Poliser som är på platsen blir tvungna att försvara nazisterna mot motdemonstranterna som kastade stenar på deltagarna i tåget. För det var väl så det gick till? Eller???
Magnus Alkarp har i sin
bok ”Fyra dagar i april” sammanställt vad han fått fram genom att läsa
dokument, förhörsrapporter och ögonvittnesberättelser från denna tid. Alkarp
visar på ett Sverige där inställningen till nazismen var blandad. Vi får ta del
av hur vissa polismyndigheter och högt uppsatta tjänstemän och även
regeringsmedlemmar gör för att mörka vad som egentligen hände. I stället för
att erkänna polisens onödiga brutalitet mot ungdomarna som var på plats för att
demonstrera för demokrati och frihet försöker myndigheter på olika sätt kasta
skulden på norska flyktingar som just då vistades i Uppsala.
”Fyra dagar i april” är
ett skakande dokument över maktmissbruk och förmåga att vända uppmärksamheten
bort från sanningen. Alkarp visar vad som händer med rättvisan när människor
missbrukar sin makt och låter tummar på sanningen.
”Fyra dagar i april” är
en intressant bok om en epok i svensk historia och om hur man då såg på de
stora ideologierna i världen och hur en grupp flyktingar – i detta fall norrmän
– behandlades och fick skulden för allt som hände. Min tanke förflyttar sig
till dagens Sverige och den misstänksamhet och främlingsfientlighet som finns i
vissa kretsar och vissa politiska grupperingar nu. Det är kanske inte så mycket
som har förändrat sig på de sjuttio år som gått sedan påskkravallerna i
Uppsala.
Fyra dagar i april.
Påskkravallerna i Uppsala 1943.
Författare: Magnus Alkarp
Förlag: Historiska Media





